Adjö min älskade
"När jag ser upp hänger den fagra flaggan sorgset ner likt en trasa fylld av rester. Vinden är stilla; jag vet att du inte välsignar min resa. Söker efter fragment av den blåa himlen, men den enda blå nyansen hänger tungt i regnmolnen. Jag älskar dig handlöst och jag faller. Du vet att jag måste gå.
Det är inte dina brister eller fel som får mig att packa allt jag är i kartonger och söka mig bortåt. Du är full av liv, av kärlek, av glädje. Men ingadera är menade för mig. Jag kan inte bli en del av det, inte nu Kanske aldrig. Jag räcker inte till för att älska dig. Ju mer jag ger, desto mer vill du ha. Söker hela tiden alternativa vägar för att undgå dina krav. För att duga, för att räcka till. För att kunna vara hos dig utan att skrika av ångest inuti det som är jag.
När jag åkte på rullbandet, på väg för att ta den blås linjen till ditt hjärta, kände jag mig som en vara i en fabrik. På väg att granskas för att sedan konsumeras och slutligen återvinnas. Jag klarar inte av att känna så längre. Vid varje återvinning försvinner små fragment av det jag är och det känns som om jag förlorar mig själv. Att jag blir en i massan, att jag förlorar färg.
Jag väntar på perrongen nu och hoppas att mitt tåg kommer snart. Ännu går det inte att uttyda när avgången tar plats i tidens rymd. Men det är så länge jag stannar hos dig, inte ett tidsfragment mer än så.
Adjö Stockholm, min älskade."
R.S.M (2009)
Det är inte dina brister eller fel som får mig att packa allt jag är i kartonger och söka mig bortåt. Du är full av liv, av kärlek, av glädje. Men ingadera är menade för mig. Jag kan inte bli en del av det, inte nu Kanske aldrig. Jag räcker inte till för att älska dig. Ju mer jag ger, desto mer vill du ha. Söker hela tiden alternativa vägar för att undgå dina krav. För att duga, för att räcka till. För att kunna vara hos dig utan att skrika av ångest inuti det som är jag.
När jag åkte på rullbandet, på väg för att ta den blås linjen till ditt hjärta, kände jag mig som en vara i en fabrik. På väg att granskas för att sedan konsumeras och slutligen återvinnas. Jag klarar inte av att känna så längre. Vid varje återvinning försvinner små fragment av det jag är och det känns som om jag förlorar mig själv. Att jag blir en i massan, att jag förlorar färg.
Jag väntar på perrongen nu och hoppas att mitt tåg kommer snart. Ännu går det inte att uttyda när avgången tar plats i tidens rymd. Men det är så länge jag stannar hos dig, inte ett tidsfragment mer än så.
Adjö Stockholm, min älskade."
R.S.M (2009)
Kommentarer
Postat av: Maria
Åker du från stan? :(
Trackback
