Mr E
Kom att tänka på Mr E igår. Bad honom att höra av sig i slutet av sommaren förra året i hopp om att eventuellt få höra lite om hur jag hade kunnat göra annorlunda så saker kanske hade kunnat sluta lite bättre mellan oss. Han fick ju höra vilket as jag tyckte han var och hur han fick mig att må dåligt genom att inte vara ärlig mot mig, Men även om jag tror att han hade störst del i att allting gick åt helvete, så vet jag att jag gjort och sagt saker som inte varit så bra heller. Det är saker som jag vill bli medveten om så att jag i framtiden inte gör samma misstag. Fast helt ärligt tror jag inte att han kommer att höra av sig. Det är trist, men jag får nog acceptera det.
Från början gillade jag honom visserligen. Då vi hade snackat på nätet ett tag och träffats en eller två gånger. Jag kommer ihåg att jag frågade honom var jag hade honom någonstans då. Fick svaret att efter att han träffat mig så kände han inte samma sak längre. Det gjorde lite ont, men jag accepterade det. Men efter över ett år så fick han för sig att tala om att han varit kär i mig från första stund. Precis då han flyttade. Mycket händer på ett år och jag visste inte alls om jag kände så längre. Vi hade ju varit vänner i ett år. Jag ljög inte om det. Sa som det var. Vi hade kontakt i två-tre månader dagligen. Han sa att han älskade mig, jag sa att jag inte kunde säga samma sak tillbaka. Visste bara att jag tyckte om honom väldigt mycket. Han blev sårad redan där, men jag ville inte ge några falska förhoppningar.Sedan kom han tillbaka till Stockholm, vi sågs och jag tyckte inte att det kändes rätt. Skickade ett sms efter att vi träffats att det inte kunde bli vi då och kanske aldrig skulle kunna bli det. För jag hade inte kunnat förmå mig att säga det rakt till honom när han såg på mig på det sättet han gjorde. Efter det gick allting åt skogen. Vi försökte vara vänner, men det gick inte av många olika skäl. Allting resulterade bara i att vi båda blev otroligt sårade och vidriga sidor hos mig kom fram. Det skrämmer mig hur hemsk jag var när minnesfragment från tillfällen jag minns flimrar förbi.
Här är två låtar som han dedikerade till mig genom en internetdagbok. Jag mådde väldigt dåligt först över att lyssna på dem , men nu i efterhand försöker jag att se det som lite vackert att ha fått två låtar av någon som trodde sig älska mig (egentligen så älskade han nog bara idén av mig och det faktum att jag tyckte om honom). Jag vet egentligen inte vem som mår sämst av "obesvarad kärlek"; Var det i vårt fall han som älskade eller jag som blir älskad som tog det hårdast? För vår relation är en av av de saker som jag mått allra sämst över närmsta åren.
Från början gillade jag honom visserligen. Då vi hade snackat på nätet ett tag och träffats en eller två gånger. Jag kommer ihåg att jag frågade honom var jag hade honom någonstans då. Fick svaret att efter att han träffat mig så kände han inte samma sak längre. Det gjorde lite ont, men jag accepterade det. Men efter över ett år så fick han för sig att tala om att han varit kär i mig från första stund. Precis då han flyttade. Mycket händer på ett år och jag visste inte alls om jag kände så längre. Vi hade ju varit vänner i ett år. Jag ljög inte om det. Sa som det var. Vi hade kontakt i två-tre månader dagligen. Han sa att han älskade mig, jag sa att jag inte kunde säga samma sak tillbaka. Visste bara att jag tyckte om honom väldigt mycket. Han blev sårad redan där, men jag ville inte ge några falska förhoppningar.Sedan kom han tillbaka till Stockholm, vi sågs och jag tyckte inte att det kändes rätt. Skickade ett sms efter att vi träffats att det inte kunde bli vi då och kanske aldrig skulle kunna bli det. För jag hade inte kunnat förmå mig att säga det rakt till honom när han såg på mig på det sättet han gjorde. Efter det gick allting åt skogen. Vi försökte vara vänner, men det gick inte av många olika skäl. Allting resulterade bara i att vi båda blev otroligt sårade och vidriga sidor hos mig kom fram. Det skrämmer mig hur hemsk jag var när minnesfragment från tillfällen jag minns flimrar förbi.
Här är två låtar som han dedikerade till mig genom en internetdagbok. Jag mådde väldigt dåligt först över att lyssna på dem , men nu i efterhand försöker jag att se det som lite vackert att ha fått två låtar av någon som trodde sig älska mig (egentligen så älskade han nog bara idén av mig och det faktum att jag tyckte om honom). Jag vet egentligen inte vem som mår sämst av "obesvarad kärlek"; Var det i vårt fall han som älskade eller jag som blir älskad som tog det hårdast? För vår relation är en av av de saker som jag mått allra sämst över närmsta åren.
Kommentarer
Trackback
