Rubbad dygnsrytm
Egentligen så skulle det nog vara en bra idé att sova nu, men i och med att jag endast varit vaken i lite mer än tolv timmar så känns det som en icke så förträfflig idé ändå.
Efter två helt fantastiska dagar av dans och kärlek på Streetstar i Solna så kändes det som en självklarhet att avsluta det hela med att även gå på efterfesten natten mellan lördag och söndag som avslutades klockan sju söndag morgon. Efterfesten tog plats i gamla fabrikslokaler i ett industriområde i Solna. Det hela kändes väldigt underjord; mellan spraymålade betongväggar på smutsiga golv där ölburkar och plastmuggar vilade i alla vrår, kändes det nästan som om musiken och dansarna från världen över smälte ihop till ett enda väsen. Först runt sextiden lämnade jag symbiosen för att ta mig till hemmets lugn och däcka på sängen med kläderna på.
Vid tre/fyra-tiden på eftermiddagen vaknade jag upp ur mitt komaliknande tillstånd. Mobilen talade om att bland annat min kära systeryster hade sökt mig, men jag kunde inte förmå mig själv att tillfredställa min kära lur genom att få bort det deprimerande, hungrande saldot på tio öre för att sedan ringa tillbaka. Inte heller kunde jag förmå mig själv att svara när den ursinnigt vibrerade för att få min uppmärksamhet då min syster åter försökte nå mig; jag beslutade mig för att ignorera omvärlden och dess individer för ett tag. Tog mig istället i kragen och fixade lite hemma.
Begav mig sedan mot föräldrahemmet. När jag funnnit mig tillrätta på pendeltåget ringde min envisa syster igen och jag svarade motvilligt. Självfallet var hon sur för att jag antagligen hör till gruppen okontaktbara individer, men hon släppte det snabbt. Talade om att hon ville påminna mig att hon hade två tidiga födelsedagspresenter väntandes på mig hos föräldrarna och uppmanade att ringa när jag väl kommit fram. Väl framme hos föräldrarna möttes jag, förrutom av mina föräldrars värme, av två gigantiska färdigspända dukar att måla på. Ringde syster helt överväldigad och tackade. Därefter snyltade jag på mat, konverserade om det ena och det andra med mor samt far och avrundade till sist mitt besök med en helt ok drama/kriminalfilm vid namn "The stranger inside". Hemresan kändes ovanligt kort.
Därefter har det inte hänt så mycket alls, egentligen. Har fastnat helt vid Jack Johnsons harmoniska låt Breakdown som går på repeat halvt medan jag vickar på tårna och dricker kall mjölk med kaffe. Veckan som kommer ser ut att bli bra, trots den olycksbådande starten, till skillnad från förra som var präglad av stress. Bara jag lyckas vända tillbaka dygnet en aning.
Om ungefär tre timmar ska jag upp och vet inte hur det ska gå till. Ska jag tro på att det går med lite vilja bara eller ska jag gå på den stensäkra metoden som jag brukar välja varje gång innan jag reser då jag är rädd för att försova mig (det vill säga att jag helt enkelt inte sover alls)?
